Alice Munros noveller kretsar kring uppbrott och förändringar i till synes vardagliga kvinnors liv. Ur detta uppstår stor litteratur som uppskattas och läses över hela världen. 2009 fick Alice Munro internationella Man Booker-prise och 2013 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.
Flertalet av de tio novellerna i den här samlingen utgår från olika slags katastrofer – våldshandlingar, mord, olyckor, skilsmässor, sjukdom. Ändå lämnar de nästan alltid efter sig en märklig känsla av något helt vardagligt, nästan långsamt, fridfullt. Kanske för att Munros prosa är så lågmäld och återhållen, så skenbart anspråkslös (och så skickligt översatt av Rose-Marie Nielsen att hon nästan får mig att tro att Munro skriver på svenska). Eller kanske för att de människor som befolkar dem framstår som så vanliga, så långt ifrån exceptionella. Normala, om än samtidigt unika och oförutsägbara. Detta är en av Munros stora styrkor.
Förslag till diskussion
- Kvinnliga vänskaper är ett bärande tema. Hur upplever du att Munro har skrivit fram dem?
- Har du andra exempel på kvinnliga vänskaper i litteraturen?
- Vad tycker du om novellernas korta format? Är det lätt- eller svårläst?
Alla tankar är välkomna, diskussionen pågår i kommentarsfältet nedanför!
De som ännu inte läst Munro har något att se fram emot!
Jag tycker hon är överskattad…liksom så mycket vardag
Jävla pretton!